Floorball weapons
29 november 2006 höll jag ett föredrag i skolan på företagsekonomin.
Temat var produktutveckling.
Varsågod, mitt gamla arbete och ett stycke innebandyhistoria:
En vacker dag 1969 kom handbollstränare Carl-Åke Ahlqvist till handbollsträningen i Göteborg med ett par konstiga plastklubbor och en plastboll. Klubborna hade han köpt i en leksaksaffär på en resa i Holland. Laget använde de nya redskapen under uppvärmningen. De tyckte det var väldigt roligt och snart spred sig denna uppvärmningslek vidare till andra handbollslag.
Handbollstränaren Carl-Åke började importera klubbor och levererade vidare till både skolor och idrottsklubbar. De klubbor man spelade med på den tiden var tillverkade i PC-plast, var väldigt tunga och kallades banansticks för att de var så mjuka.
Av dem 20 000 klubbor Carl-Åke importerade gick dock ca 19 999 sönder och Carl-Åke bestämde sig för att tillverka egna mer hållbara klubbor. 1971 började tillverkningen av svenska innebandyklubbor och Sverige är fortfarande världsledande på markanden.
Det finns ett tjugotal olika klubbmärken idag, några är finska. Konkurrensen är hård i branschen vilket leder till att utvecklingen från de så kallade bananasticksen gått väldigt fort.
Idag är innebandyklubbornas material en hel vetenskap. Skaften är tillverkade i glasfiber, TriTech Ultralight shaft är det senaste, blad i G.P.S-plast är det senaste på bladfronten. Bladet är inte heller längre fasthäftat i skaftet som förr i tiden, utan skruvat och limmat.
Skaftet är inte längre lika tjockt och det finns specialutformade grepp för att klubban ska ligga bra i handen det sk. pistolgreppet (greppet för övre handen är ovalt) eller helt ovala skaft. Grepplindan är också viktig och även här finns många olika varianter.
Det ställs väldigt höga krav på innebandyklubban nuförtiden. Det finns spelare som skiftar och har speciella klubbor för olika underlag, parkettgolv eller gummigolv osv. Ofta är spelare själva med och utvecklar produkterna. Det finns elitspelare som har utvecklat sina egna klubbor och t.ex. Niklas Jihde har sitt eget märke.
Men en klubba får inte heller se ut hur som helst. Det finns stränga regler från Svenska Innebandyförbundets för hur innebandyklubborna måste se ut och produkterna testas och P-märks av SP. En klubba som man spelar med i tävlingssammanhang måste vara godkänd av Svenska innebandyförbundet.
Temat var produktutveckling.
Varsågod, mitt gamla arbete och ett stycke innebandyhistoria:
En vacker dag 1969 kom handbollstränare Carl-Åke Ahlqvist till handbollsträningen i Göteborg med ett par konstiga plastklubbor och en plastboll. Klubborna hade han köpt i en leksaksaffär på en resa i Holland. Laget använde de nya redskapen under uppvärmningen. De tyckte det var väldigt roligt och snart spred sig denna uppvärmningslek vidare till andra handbollslag.
Handbollstränaren Carl-Åke började importera klubbor och levererade vidare till både skolor och idrottsklubbar. De klubbor man spelade med på den tiden var tillverkade i PC-plast, var väldigt tunga och kallades banansticks för att de var så mjuka.
Av dem 20 000 klubbor Carl-Åke importerade gick dock ca 19 999 sönder och Carl-Åke bestämde sig för att tillverka egna mer hållbara klubbor. 1971 började tillverkningen av svenska innebandyklubbor och Sverige är fortfarande världsledande på markanden. Det finns ett tjugotal olika klubbmärken idag, några är finska. Konkurrensen är hård i branschen vilket leder till att utvecklingen från de så kallade bananasticksen gått väldigt fort.
Idag är innebandyklubbornas material en hel vetenskap. Skaften är tillverkade i glasfiber, TriTech Ultralight shaft är det senaste, blad i G.P.S-plast är det senaste på bladfronten. Bladet är inte heller längre fasthäftat i skaftet som förr i tiden, utan skruvat och limmat.
Skaftet är inte längre lika tjockt och det finns specialutformade grepp för att klubban ska ligga bra i handen det sk. pistolgreppet (greppet för övre handen är ovalt) eller helt ovala skaft. Grepplindan är också viktig och även här finns många olika varianter.
Det ställs väldigt höga krav på innebandyklubban nuförtiden. Det finns spelare som skiftar och har speciella klubbor för olika underlag, parkettgolv eller gummigolv osv. Ofta är spelare själva med och utvecklar produkterna. Det finns elitspelare som har utvecklat sina egna klubbor och t.ex. Niklas Jihde har sitt eget märke.
Men en klubba får inte heller se ut hur som helst. Det finns stränga regler från Svenska Innebandyförbundets för hur innebandyklubborna måste se ut och produkterna testas och P-märks av SP. En klubba som man spelar med i tävlingssammanhang måste vara godkänd av Svenska innebandyförbundet.
Kommentarer
Trackback
